Tankar och funderingar..

Ensam är stark ? - Eller?

Idag så fick jag veta att jag inte är ensam över att känna eller tycka så här! 

( känns både skönt och sorligt att veta att jag inte är den ända, och jag kanske har lagt på lite mer än vad den andra personen uttryckt sig om ) 

På sista tiden så tycker jag att mina så kallade vänner inte längre finns där dem fanns förut. Har förlorat kontakten med väldigt många, utan att veta varför. Fast jag tror jag vet lite varför..

Men jag har iaf  länge gått och funderat över vissa saker, som till exempell :

Oftast när vi har gjort något tillsammans , jag och mina "vänner" så är det alltid jag som har fått lov att ordna upp så att det har hänt något, styrt upp saker.

Exempel 1 : fixat fram en bil för att vi ska kunna ta oss någonstanns, då även fått stått för kostnaderna för det.

( vilket jag nu har börjat sagt ifrån, jag har inte råd att stå med allt jämt. och när jag har börjat sluta göra det så känns det som att man inte duger längre... ) 

Exempel 2 : Styrt upp fester hos mig och även hos andra, vilket inte alltid har vart så populärt från varken personen som har styrt upp festen eller från vännerna jag ställt upp för och fixat så vi kunnat ha en kul kväll.

Av olika själ så har personen inte gillat att jag jämt drar mig med massa folk, att jag liksom inte kunnat göra något för mig själv någon gång, vilket jag nu insett är så jävla rätt! Av mina "vänner" så känns det ofta som att de inte uppskattats och man hör hela tiden, det händer aldrig något kul, alltid samma sak.

MEN STYR UPP NÅGOT NI DÅ!?

Exempel 3:  Om jag har planerat något tillsammans med någon eller fler, och det dyker upp något annat från annat håll, så har personerna alltid hoppat på det och låtit mig få stå kvar helt själv utan att ens fråga om jag velat följa med eftersom att vi från början hade planerat något.

( Känns förjävligt om jag ska vara ärlig, det känns som att jag alltid kommer i andra hand, duger när det inte finns något annat att göra ) 

Måste även tillägga att det känns som att jag alltid ställer upp för många till 100 ibland 110% men får inget tillbaka, absolut INGET.. Då inte ens ett ord som TACK! Vilket inte jämt är bara ett ord utan ett tecken upp uppskattning och tacksamhet!

Nu vet jag att det säkert är många som kommer att ta illa upp, men om ni nu gör det så kanske ni kan tänka efter lite och se om ni känner att ni gjort något fel, annars leave it!  jag lättar bara på mitt hjärta nu och skriver ner vad jag känner och har uppfattat saker, jag kan ju ha helt fel. men det är så det känns!

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta tag i det här, om det ens finns något att ta tag i!?

- Men en sak är säker, jag kommer inte låta mig själv uttnytjas längre..

So, Take it OR Leave me alone!

Sen när det kommer till dejtandet eller ja KILLAR!

Så kan jag säga att det har jag lagt på IS ett bra tag nu, Eller ja kommer den rätta och det känns rätt ska man så klart köra, men jag har blivit så sviken så jag känner inte ens att det är värt att våga satsa längre. Det är ungefär samma sak när det gäller killar som mina vänner, jag duger när det inte finns någon annan, sen kastas jag i soporna! 

/ Tack för mig!

Nu är jag trött på det här!

Jag vill inte vara något jävla mellan spel för dig! 

Jag vill inte vara den som du bara kan ha när du känner för det,

och när du inte har någon annan!

Jag vill inte vara  någons jävla sexleksak!

Jag vill inte var din vän om jag inte är det hela tiden!

Jag är människa precis som du!

Jag har känslor precis som du!

Jag vill oxå ha någon som du vill ha någon annan!

Många tankar far runt i mitt huvud, jag har inte mått så bra på sista tiden. det har vart mycket som vart emot mig, och många underbara människor som jag haft nära till hands har försvunnit.  Och jag hade nyligen en pratstund med någon om att jag är fan bara ett jävla mellan spel för alla jag träffar, sen kastas jag bara bort.

Jag kan inte förklara hur det känns, men de känns förjävligt. Jag känner mig ärligt talat värdelös!

Jag är faktiskt en människa med känslor, jag har väldigt starka känslor. Och jag hatar orden, "du är verkligen en super bra tjej och jag hoppas att vi kan vara vänner!"  Hela jag kokar, för varenda jävla människa vet att det inte blir så iaf, och här står jag helt själv igen. Samma så gäller det med "vänner", ibland så duger jag till massa saker, men sen när det kommer upp någon annan eller något annat så är jag bara en påse skit som står kvar och ruttnar av väntan, längtan och förväntan. Jag är alldeles för snäll oxå som står kvar där och ställer upp nästa gång iaf.. Men nu är jag trött på det här, så nästa gång så finns jag kanske inte kvar och väntar..

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag är jävligt besviken och ledsen.

Kanske ska följa rådet ifrån min allra bästaste å närmaste vän/syster B och skaffa mig ett nytt liv, Nya vänner.

( Det finns så klart ett gäng vänner som jag aldrig skulle göra mig av med.

OCH ni vet vilka ni är, så ta inte åt er.. <3  )

/ Jenny